Till Andalusiens vilda vackra landskap åkte vår ciceron Birgitta Löwstett med en grupp på en läsarresa för tidningen Vi i oktober. Med sin mångåriga erfarenhet av regionen och sin passion för den lilla kusten Costa Troipcal och småstaden Almuñécar tog Birgitta med sin grupp till alltfrån storstad, byar och berg. Läs Brigittas reseblogg om rundresan i Andalusien.
ALMUÑÉCAR. Söndag 23 oktober
Solen strålar från molnfri himmel i Almuñécar, men ju närmare Málaga jag kommer för att hämta på flygplatsen, desto mörkare blir det. Efter lite om och med på flygplatsen så sitter till slut rätt passagerare i rätt buss – och så styr vi kosan österut från Málaga och Costa del Sol – och ju närmare Almuñécar och Costa Tropical vi kommer, desto bättre blir vädret igen – härligt! Dessutom; för varje mil vi lägger bakom oss, blir landskapet vackrare och också vildare. (Granada-provinsen, där ju Almuñécar ligger, är inte alls lika exploaterad som Málaga-provinsen.) Efter incheckning och installering på lägenhetshotellet Chinasol, är det flera timmars möjlighet till vila, promenader eller bad.
Vid välkomstmiddagen hälsar hotelldirektören Sr Francisco Rubio – alias Paco - välkommen. Innan vi intar riklig och smaklig spis, går vi igenom programmet, jag och gruppen - vissa finjusteringar har gjorts. Det är en varm och god stämning bland oss – ingen kan ana att alla nästan nyss träffats för första gången!
FRIGILIANA OCH NERJAGROTTAN. Måndag 24 oktober
Regn. Ihållande. Inte vad vi beställt. Icke desto mindre står hela gänget redo för guidad stadspromenad kl 10. Iklädda färgglada regnplagg och med paraplyer i högsta hugg. Med gott humör och ett leende på läpparna. Vi tågar iväg längs strandpromenaden. Jag berättar Almuñécars historia och hemligheter – och delar med mig av mina tips och erfarenheter.
Stadens 3000-åriga historia har många spännande inslag; fenicier, romare, morer – alla har de satt sina spår i stan’s karaktär och charm. Det är nästan som att vandra omkring i ett utomhusmuseum. Visserligen förtar regnet litet av tjusningen – men alla är vid beundransvärt gott mod när vi kliver in i tapas-baren inne i en av gränderna. Vi njuter av bl a lufttorkad skinka från bergsbyn i närheten, tillsammans med en ”snäll” sangria.
Granada-provinsen är för övrigt den enda av Spaniens provinser där man fortfarande får – utan extra betalning - en smaklig ”tapa” om man beställer ett glas öl eller vin. I andra provinser tar man nuförtiden betalt för tapas. Hela gänget är överens om att göra om delar av stadspromenaden nästa dag – då det garanterat ska bli fint väder!
Efter en mättande paella-lunch på hotellet; ger vi oss av med bussen. Jodå, det regnar fortfarande, men det hindrar inte detta ”järn”-gäng. Härliga människor!
Första anhalt är bara 20 minuter västerut; till den vackra bergsbyn Frigiliana, flerfaldigt förärad med utmärkelsen att vara Spaniens vackraste by. Här möter oss svenska Anita, bosatt här sedan fem år tillbaka. Anita har sett framemot att visa upp sin nya hemort för oss – fast i detta hällregn blir intrycket förstås lite annorlunda! Vi får först stärka oss med lite sött Frigiliana-vin och fikon, därefter klättrar de allra tappraste med Anita upp i gränderna och får ta del av byns dramatiska historia. Vi vinkar farväl till Anita och beger oss till droppstensgrottan utanför Nerja; bara 15 minuter längre bort.
Grottan hittades för bara 50 år sedan och fortfarande pågår utgrävningar härnere i underjorden. Hitintills har man funnit en grottvärld stor som 5 fotbollsplaner. 1/3 är öppen för besökare – och det är en obeskrivligt mäktig upplevelse. Och härnere når oss inte regnet! Hänförda tar vi oss från grottsal till grottsal, där Cro-Magnon folk bodde för ca 20 000 år sedan! Förundrade av alla intryck, åker vi tillbaka till Almuñécar.
MOTRIL (Besök på Museo de La Caña och Ron Montero). Tisdag 25 oktober
Strålande sol! – precis som utlovat. Under förmiddagen gör vi om delar av stadspromenaden och alla är överens om att även om Almuñécar var trevligt när det regnade – så är det alldeles förtjusande i solsken! Vi besöker det märkliga huset i vilket turistkontoret är inrymt. Historien säger att en förmögen dam (som ägde sockerrörsfabriken på 1800-talet) ville bygga ett alldeles eget Alhambra. Hon anlitade byggare och arkitekter från Nordafrika och tog allt byggnadsmaterial därifrån. Resultatet är slående!
Vi vandrar vidare till utgrävningarna vid det gamla fisksalteriet (från fenicier-tiden) och sedan till saluhallen. Upp i de vindlande gränderna för diverse upptäcktsfärder. Eftermiddagens bussfärd går till grannstaden Motril. Dubbelt så stor som Almuñécar (ca 60 000 inv) – men inte hälften så charmig. Vårt utflyktsmål här är Museo de La Caña – Sockerrörsmuséet. Det låter kanske inte så upphetsande – men vi får en fantastisk undervisning om vilken enorm betydelse sockerrörsproduktionen hade för hela Spaniens södra kust under många sekler – och vi får lära oss hur man producerade sockret. Muséet är pedagogiskt i varje tum – imponerande!
Efter denna intressanta lektion, åker vi till Ron Montero – ett familjedrivet litet företag som producerar ca 200 000 flaskor exklusiv rom årligen. Vi informeras – i detalj – hur produktionen går till – och sedan får vi minsann provsmaka denna ädla dryck. Varma i bröstet och med rosiga kinder vänder vi kosan hem mot hotellet och middagen som väntar.
MÁLAGA. Onsdag 26 oktober
Idag står Málaga-besök på programmet. Bussen går direkt efter frukost. Under resan inleder jag berättelsen om Andalusiens dramatiska historia. Den här regionen är den som definitivt har mest minnesmärken från moriska tiden på halvön – det var ju här de levde och härskade allra längst – faktiskt ända fram tills början av 1600-talet; dvs i närmare 900 år!
Málaga grundades för nära 3000 år sedan, men är förstås idag en modern stad med stort kulturutbud – siktar t o m på att bli Europas kulturhuvudstad 2016. Med sina 600 000 invånare är Málaga Andalusiens andra stad i storleksordning (Sevilla är störst) och sjätte i Spanien. Tills bara för ca 10 år sedan, var Málaga en stad man skyndade sig igenom och förbi. Betraktades av de flesta som en stökig och smutsig hamnstad. Men ack, vilken uppryckning som nu har skett! Det skulle inte förvåna mig om Málaga inom kort konkurrerar ut Barcelona i antal besökande turister. Ökande kulturutbud – där det fina Picasso-muséet kanske är det främsta trumfkortet – fantastiska arkeologiska skatter – samt inte minst de nyanlagda vidsträckta stränderna som löper kilometervis längs hela staden.
Tillsammans besöker hela gruppen det nämnda Museo Picasso. Förutom de 155 Picasso-verken, pågår det just denna höst en gästutställning av schweizaren Giacometti. Vi skrider andaktigt och fascinerade från sal till sal. När vi nöjda lämnar det vackra huset (museet är inrymt i Palacio de Buenavista; ursprungligen ett moriskt palats); beger sig halva gruppen tillsammans med Paco (ja, vår hotelldirektör är inte bara hotelldirektör, utan också officiell spansk turistguide) till ”La Manquita”; den mytomspunna katedralen. Andra hälften promenerar med mig till den nyligen restaurerade och berömda saluhallen, Atarazanas. Fritt val, givetvis!
Några timmars strövtåg på egenhand – här finns mycket att utforska i ”casco antiguo” (gamla stan) – och här finns också rikligt med exklusiva affärer för den som önskar det.
Innan vi lämnar Málaga bakom oss; åker vi uppåt, uppåt till resterna av den moriska fästningen; Gibralfaro. Vi går inte in bland ruinerna, men njuter av utsikten härifrån – hela staden ligger för våra fötter.
GRANADA-ALHAMBRA. Torsdag 27 oktober
Idag äter vi frukost extra tidigt för att komma iväg i bra tid. Vi vill vara framme i Granada senast 10.00. Det småregnar hela vägen upp. Jag fortsätter min lilla historieföreläsning – det är viktigt att ha en bakgrund till varför Granada blev den viktiga ort det blev i Spaniens historia. Vi får alla ut mer av hela Alhambra-upplevelsen om vi med historiens vingslag och vår egen fantasi invaggas i den atmosfär som rådde här under morertiden.
Först klättrar bussen brant uppåt till den urgamla stadsdelen Albaicin, i nordvästra delen av staden. Här bodde arbetarklassen under morertiden och inte så mycket har ändrats sedan dess. Jo, förstås har husen kalkats om och moderniserats, men de trånga gränderna är lika trånga. Under långa tider var området väldigt eftersatt och eländigt, men numera är det ytterst populärt bland artister, konstnärer och studenter. (Granada är en av Spaniens mesta universitetsstäder; att jämföra med Lund och Uppsala).
Från en alldeles särskild plats i Albaicin har vi en hänförande utsikt över hela Alhambra och Generalife. Om det inte hade varit för småregnandet, hade jag nog knappt fått gruppen härifrån. I samma ögonblick vi kliver in genom grindarna vid Alhambra – så upphör regnet och vädret blir alldeles perfekt behagligt. Vår grupp delas i två och vi guidas genom detta sagopalats med trädgårdar och fontäner av våra svensktalande guider; Mercedes och Nicolas. Båda fullkomligt trollbinder oss med sina kunskaper och sin passion för denna gudomliga plats. Under de ca tre timmar som den guidade rundvandringen varar, visar vädergudarna sin bästa sida – och i samma ögonblick som vi kliver in i vår buss igen – kommer regnet tillbaka. Vi prisar vår lycka och slappnar förnöjsamt av under färden tillbaka till kusten. Det är nästan knäpptyst i bussen – SÅ många intryck att smälta – och våra promenadmuskler har fått arbeta ordentligt idag.
MARKNADSDAG OCH FLAMENCO. Fredag 28 oktober
Strålande sol – och perfekt väder för en marknadsdag! Varje fredag året om är det ”Mercadillo” i Almuñécar. Det är ingen ”turist”-inriktad marknad, utan en handelsplats för den bofasta befolkningen och de från omgivande byar. Folk går man ur huse – detta är veckans höjdpunkt – och träffpunkt - för de flesta Almuñécar-bor. På marknaden inhandlas allt från underkläder till husgeråd, juveler och kryddor, skor och CD-skivor. Prutning givetvis tillåten.
Vi tågar iväg i samlad tropp vid 10-tiden, men när vi väl nått fram till den myllrande marknadsplatsen, måste vi förstås gå på egen hand. Säkert gjordes många fynd, det är i alla fall svårt att gå härifrån tomhänt. Gruppen återses inte förrän på kvällen, då vi tillsammans åker till värdshuset Venta Luciano någon halvmil norr om staden. Här vankas det varje fredagskväll flamenco-underhållning. Innan den intensiva sången och dansen, bjuds det på massor av mat. Tapas, sallad, grillat korv och kött av olika slag. Om vädret tillåter sitter alla ute, runt grillarna, men denna fredagskväll väljer vi att sitta inne. Flamencon är het, rå och jordnära. Intensiv. Svettig. Långt ifrån glittrande nattklubbsshow – men med äkta - nästan påtagligt smärtande – passion. Trötta men lyckliga når vi vårt hotell en bit efter midnatt.
LA ALPUJARRA. Lördag 29 oktober
La Alpujarra är en av Spaniens vackraste trakter. Himmelskt med sina oftast snöklädda toppar, stup; djupa dalar och äggskalsvita byar - det ser nästan ut som om de har hällts ut över bergssidorna - som är sydsidan av Sierra Nevada. Här finns skönheten; bergen skiftar alltid i många toner. Ibland brunsträviga ibland blånande blå.
Under det moriska väldet spreds befolkningen till La Alpujarra. Morerna fick sluttningarna att blomstra. De terrasserade marken, bevattnade och odlade mandelträd, olivträd, fikon, apelsiner, vin och mullbärsträd. Vi gör vårt första stopp i Órgiva, som brukar kallas La Alpujarras huvudstad, med sina 6000 invånare. Vi lyckas hitta kyrkovaktmästaren och få honom att öppna den vackra kyrkan för oss. ”Nuestra Señora de la Expectación” – från 1500-talet är Órgivas stolthet. Vi åker vidare uppåt till Spaniens högst belägna by: Trevelez, 1476 m ö h. Hela byn ligger i brant sluttning; det ena huset ligger nästan ovanpå det andra. Vägen går som i dalbotten under byn.
Trevelez är känt för sina utsökta lufttorkade skinkor; Jamón Serrano.
Grisarna föds upp i norra Spanien, men skinkorna torkar här uppe i den höga luften. Just här i Trevelez lär det vara optimal temperatur och luftfuktighet för att göra skinkorna extra goda. Vi besöker ett ”skinktorkeri” och lär oss hur detta imponerande hantverk går till. I minst 8 månader lufttorkas de tidigare saltade skinkorna. 80 000 skinkor lär hänga i denna by samtidigt!
Efter en mycket välsmakande lunch; vi får välja mellan ”Plato Alpujarreño” – som bl a består av traktens skinka och platstillverkade korv och ”Trucha” – forell som fiskats upp i den intilliggande floden, rullar bussen sakta men säkert neråt igen.
Vi har ytterligare ett viktigt stopp här uppe bland bergen: Pampaneira, en av Poqueira-dalens mest besökta byar. Pampaneira fick 1976 pris som den vänligaste, vackraste och mest välskötta byn i Granada-provinsen och 1978 pris som vackraste spanska by! Husen ligger samlade i grupper och är tätt sammanbyggda kring de smala gränderna. Det är en traditionell byggnadsstil från den moriska tiden och lär ha en viss likhet med berbernas bergshus i Nordafrika. Platta tak, med cylinderformade skorstenar. Taken lämpar sig utmärkt för torkning av t ex grönsaker som majskolvar och paprikor. Man förtjusas också över de vackra blomsterprydda balkongerna: ”tinaos”. Några av oss strövade runt i gränderna och njöt av upplevelsen och utsikten. Andra gick på upptäcktsfärd i de många små och spännande butikerna – medan andra iakttog bylivet från någon av de trevliga barerna eller caféerna. Den storslagna naturen tar nästan andan ur oss, när vi trötta men lyckliga styr kosan ner mot kusten igen.
Under hela veckan har vi haft samma busschaufför, Antonio. Lugnt och tryggt har han fraktat oss från plats till plats. Vi är alla så imponerade över hans körskicklighet. Med ett visst vemod samlas vi till avskedsmiddagen någon timme efter hemkomst till hotellet. När vi tar farväl av varandra är det som att ta farväl av gamla goda vänner – svårt att förstå att vi träffades för bara en vecka sedan!
Som gruppens ciceron hoppas jag att ha väckt intresse och nyfikenhet för denna del av Andalusien – och att flera ska återvända för vidare utforskningar.
Birgitta Löwstett