Malcolm Dixelius kryssningsblogg

DAG 1 MOSKVA
Jag är först ombord av deltagarna i den här kryssningen. Höstluften är hög i Moskva, det är kyligt när solen går i moln och det syns gula fläckar i den täta gr

önskan. Min ryske kamrat Valerij kör mig ner till norra flodhamnen där Moskva-Volga-kanalen börjar. Jag orienterar mig snabbt på ”Russ”, det fartyg som ska vara vårt hem de närmaste två veckorna. Däcken är knallblå, nymålade. Fartyget vitt, en välbekant silhuett. Även om jag aldrig åkt båt längs Volga har jag sett båttypen hundratals gånger just på den här platsen. Redan den första kvällen ska jag presentera mig själv och Moskva med ett kort föredrag. Med tanke på det som staden symboliserat genom århundradena väljer jag att tala om det ofullbordade ”Tredje Rom” – den ortodoxa kyrkans försök att ge den kristna världen ett nytt centrum på medeltiden. Det liknar sovjetregimens försök att på nytt lansera Moskva som centrum för en stor världsomfattande ideologi, gränsande till religion - Kommunistinternationalen – som inte heller lyckades. Man får inte glömma att Moskva, trots allt, är en stad med anspråk, en självmedveten plats med självmedvetna människor.

DAG 2 MOSKVA
Bussen masar sig i snigelfart genom den täta trafiken in till centrum. Jag gör sällskap, lyssnar på guiden tills vi kommer till Hotell Moskva, men går sen på egen hand en lång väg till platser som betytt något under de nästan tio år jag bott här. Gamla Arbat med den fina statyn av min vän poeten Bulat Okudzjava, Kutuzovskij Prospekt där jag arbetade på SVT:s kontor under 70-, 80- och 90-tal, Sparvbergen där jag brukade springa och åka rullskidor. Det är inte för Moskvas skull jag är med på resan, hit kommer jag regelbundet. Min längtan är att se ett halvdussin städer jag aldrig besökt och glida långsamt mellan björkhagar och fält genom det väldiga Ryssland. Volgas nedre dalgång har hägrat länge. Jag återvänder till gruppen för promenaden genom Kreml. Den är obligatorisk, den gör jag aldrig ensam. Den vill jag visa och berätta om, gärna för någon som aldrig sett den slutna staden förut. Nu säger ryktena att makten till slut tänker överge Kreml och flytta utanför Moskva. Det blir ett märkligt kapitel i Moskvas historia om det sker. Fan tro’t.

DAG 3 SERGIEV POSAD = fd Zagorsk
Sol för andra dagen i rad. Jag har ouppklarade ärenden och stannar ombord halva dagen. Skaffar mobilt bredband för resan. Helt avkopplad från världen kan jag inte vara. Reseledaren Catharina är i klosterstaden Sergiev Posad med delar av gruppen. Mina bordsgrannar under middagen är lite snopna när de kommer tillbaka. Senast de var i Ryssland, på 80-talet, hade åkt till ett så intressant kloster utanför Moskva som hette Zagorsk. Nu ville de gärna åka till ett annat kloster för att jämföra, så de hade anmält sig till dagens resa. När de kommer fram känns allt märkvärdigt bekant. Är alla kloster i Ryssland lika? Nja, den enkla förklaringen är att Zagorsk var det sovjetiska namnet på staden. Efter Sovjets fall fick den tillbaka sitt tidigare namn Sergiev Posad – efter den helige Sergius som ligger begraven i en av klosterkyrkorna. Fast de fick en lyckad resa ändå – man kunde ju jämföra samma kloster före och efter Sovjets fall. Det är en påtaglig skillnad. På sena eftermiddagen avgår Russ och kaptenen presenterar sin besättning. Passagerarna är nordbor, holländare, fransmän, belgare och en blandad ”engelsktalande” grupp med australiensare, britter och amerikaner. Det fläktar milt när vi glider ut ur Moskva och in i den oändliga ryska landsbygden.

DAG 4 SLUSSAR OCH UGLITJ
Nu är det verkligen dags att börja göra skäl för uppdraget. Det är roligt att sätta tänderna i ett ämne som alla har en åsikt om: Sovjetunionen. Vi har ju alla levt med det landet under en stor del av våra liv. Liksom tagit det för givet. Hur kunde det bara försvinna helt plötsligt? Ingen har något riktigt svar på den frågan – varken vi eller vetenskapen. Det är roligt att spekulera tillsammans med människor som har egna erfarenheter. Minst hälften av deltagarna har varit här förut, har egna berättelser. Det är ytterligare ett skäl för mig att trivas ombord. Vi har något gemensamt att diskutera under färden.
Jag älskar slussar. Under natten har vi gradvis tagit oss ner mot Volgas nivå genom flera slussningar. På eftermiddagen ska vi igenom ytterligare en sluss, för att nå den vikingatida staden Uglitj. Idag liten och undanskymd, en kort tid huvudstad i ett eget rike och tillhåll för tsarer och även platsen för ett historiskt betydelsefullt mord. All uppmärksamhet är idag riktad mot kyrkorna och de gamla byggnaderna i det som en gång var stadskärnan, Uglitjs kreml. Övergiven, på sprucken sockel i ett hörn av området, står en silvermålad staty av – jodå, han känns fortfarande igen – Vladimir Iljitj Lenin. Vid sockeln ligger i alla fall ett par blombuketter. Helt bortglömd är inte sovjetstatens grundare.

DAG 5 JAROSLAVL OCH KOSTROMA
Vi är de första svenska turister som kommer till Jaroslavl efter den rysliga flygkraschen när ett helt ishockeylag förolyckades, inklusive den svenske landslagsmålvakten Stefan Liv. Gruppen enas snabbt om att göra en extra tur till ishockeystadion för att hedra de omkomna spelarna med blommor och en tyst minut. Det blir en stillsam och värdig upptakt på dagen och samtidigt en upplevelse att se vilka starka känslor händelsen väckt till liv. Vid sidan om huvudingången till stadion hänger spelarnas porträtt på väggen och därunder ett hav av blommor, skrivna hälsningar, ishockeyhjälmar och tröjor – allt för att hedra stadens hjältar.
Som av en händelse tillbringar vi nästan hela resten av dagen i kyrkor och kloster, samt en och annan konsertsal. Livfullast är det i Jaroslavl, en stad som också försöker vårda minnet av sin glansperiod på 1700-talet med dans och vackra kläder. Kostroma är lite mindre, men bär på en tung tradition som den plats där tsarfamiljen Romanov kallades till tronen. Det förmedlar en känsla av hur viktigt det är för Ryssland att återupptäcka sin egen historia för att skapa ett nytt land efter det fallna imperiet Sovjetunionen.

DAG 6 VOLGA OCH NIZJNIJ NOVGOROD
Volga är Europas längsta flod. Och det märks. Denna ”Rysslands moder” känns oändlig ibland. Som om man rörde sig i ett vatten utan början och slut. Människan har skapat trösklar i floden, som vi då och då måste ta oss igenom. Idag var det kö till en av slussarna och vi blev försenade till Nizjnij Novgorod. På vägen talade vi om vad som egentligen är det nya Ryssland; hur det blev till och vad som håller det samman idag. Det väcker många tankar även om vår egen nation, ja faktiskt vad som egentligen är en nation. Ryssland är ju så många olika saker på en gång, en blandning av folk och nationer med delvis samma historia, men också olika mål. Behovet av en sammanhållande kraft missförstås ibland som ropet på en ”stark ledare” – men egentligen är det en trygghetslängtan, som inte skiljer sig så mycket från vår egen. På kajen i Nizjnij Novgorod står besättningens anhöriga och väntar otåligt på sina kära. De har inte setts sen kryssningssäsongen började i maj! Nizjnij Novgorod andas välstånd och framtidstro, en viktig knutpunkt i Volgas långa dalgång.

DAG 7 TJEBOKSARY
Charmiga, pratglada Marina guidade oss med stor entusiasm genom sin hemstad Tjeboksary i den autonoma republiken Tjuvasjien. Alla smittades av hennes utstrålning och det uppstod många frågor både om det lilla tjuvasjiska folket och hennes eget yrke som lärare. Hon gav oss en intressant inblick, både i levnadsvillkoren för en lärare i en medelstor rysk stad och i problemen med att skapa en skola för framtiden i det nya Ryssland. Och dessutom, förstås, helt ny kunskap om ett folk som ingen i gruppen någonsin hade hört talas om. Diskussionen om levnadsvillkoren i dagens Ryssland fortsatte ombord – det var mer än en vanlig guidning vi hade varit med om – vi hade fått inblick en människas hela liv och vardag på en kort stund.

DAG 8 KAZAN
I den snåla höstblåsten sökte vi oss snabbt till värmen i den nybyggda väldiga moskén i Kazans kreml. Ett pampigt bygge i vit marmor och blå kupoler. Ingenstans i Ryssland möts det muslimska och det kristna så tydligt som här i Tatarstan. Ryssland erövrade staden på 1500-talet, tatarerna förtrycktes i perioder brutalt, men deras egenart och religiösa övertygelse har överlevt fram till idag. Den nya moskén är också uppkallad efter en av de ledare som kämpade emot Ivan den förskräcklige, ytterligare ett tecken på hur dagens tatarer försöker knyta an till sin egen historia. Återigen fick vi en guide, som delade med sig inte bara av de historiska sevärdheterna, utan också vardagen. Låga löner och höga boendekostnader är kazanbornas svåra ekvation. Ofta kräver det att familjeförsörjare har mer än ett jobb för att tjäna ihop till en dräglig vardag, En vanlig månadslön täcker knappt hyran för en 3-rummare.
Det ljumma höstvädret som vi hoppas på, gäckar oss fortfarande. Hoppet står till de sista dagarna närmare Kaspiska havet. Ombord är det piratfest. En okänd besättning har tagit över fartyget…myteri kanske?

DAG 9 SAMARA
Under stor del av den tid jag arbetade i Moskva var Samara en stängd stad. Den hette då Kujbysjev och var mest känd för omvärlden som Sovjetunionens provisoriska huvudstad under början av andra världskriget. Mindre känt var att Stalin hade låtit bygga en underjordisk bunker åt sig själv och sin regering mitt i staden. Den uppmärksammades först 1991 och är nu ett museum öppet för allmänheten. Litet och kyffigt jämfört med våra svenska bergrum, men ett ingenjörstekniskt stordåd med tanke på att den grävts rakt ner i marken nästan fyrtio meter utan stora maskiner. Moskvas tunnelbanebyggare var de som gjorde jobbet – på mindre än ett år. Det är oklart om Stalin var där, men vi har i alla fall sett den historiska platsen. Regnet gjorde att vi inte hann njuta särskilt mycket av den vackert belägna staden, som följer Volga i sextio kilometer. På andra stranden ett lockande naturområde, i fjärran den lilla, lilla bit av urberget som sticker upp i hela Volgas långa dalgång, Zjigulibergen. Samara lever bland annat på flyg- och rymdindustri.

DAG 10 SARATOV
Apropå rymden. I Saratov gick efter kriget en ung man vid namn Jurij Gagarin i skola. Idag heter samma skola förstås Gagarin-skolan. Vi gjorde den vanliga stadsrundturen med guide och besökte ett riktigt fint konstmuseum. Alla noterade att staden verkade mer välskött och byggnaderna i bättre skick än andra städer vi sett. Upprustningen har hunnit olika långt på olika platser. Jag slogs av tre oväntade inslag i stadsbilden. Inte stora, men noterbara för att vara Ryssland. En kyrka i modern arkitektur. Ryskortodoxa kyrkor går knappt att skilja åt – även om den ena är byggd på 1600-talet och den andra för fem år sen. Den här är katolsk, donerad av ättlingar till de så kallade Volgatyskarna (immigranter under Katarina den stora på 1700-talet – idag skingrade av historien). Men de få som finns kvar har nu en originell liten skeppsliknande kyrkobyggnad att samlas i. Nästa överraskning var en modern skulptur utanför stadshuset. Utsmyckning i Ryssland är till 99 % statyer eller annan föreställande konst. Den här hjärtlika skapelsen kändes välkomnande bara för sin blotta existens, som ett tecken på stadens öppna sinnelag. Och så en ny staty av Pjotr Stolypin, den tsartrogne premiärministern, som dog i ett teatraliskt mord 1911. Saratov hyllar honom idag för hans tid som guvernör i staden, ytterligare ett tecken på hur Ryssland anstränger sig att återerövra den förrevolutionära historien.

DAG 11 VOLGOGRAD
Det är bara att erkänna. Jag har svårt för krigsmonument. Under mina drygt fyrtio år av resor till Ryssland har jag fått nog av monument och minnesmärken över det ”Stora Fosterländska Kriget”, som är den ryska benämningen på striden mot Nazityskland 1941-45. Kanske är det för denna ovilja, som jag också undvikit att åka till Volgograd, en stad som är känd för omvärlden bara för en enda sak: det blodiga slaget vid Stalingrad (staden hette så under Stalinepoken). Men ibland kan det vara värt att övervinna sina fobier. Det finns absolut en värdighet och en genuin känsla bakom de väldiga monumenten på Mamajkullen och panoramamålningen i muséet vid flodstranden, i det lilla brohuvud som den sovjetiska armén lyckades försvara och sen utvidga så att de ringade in den tyska arméns styrkor. Det är värt ett besök, det stämmer till eftertanke. Lite synd kan man ändå tycka om en stad att för evigt vara förknippad med denna omänskliga slakt. Det är i sig osunt, men kanske kan man leva ett liv i staden utan att ständigt tänka på det. Man får hoppas det för stadens invånare. (Inte konstigt att Volgograd har Hiroshima som vänort.) Vädret underbart och lika underbar var den glassdessert som jag fick på ett av stadens caféer. Helt lysande. Och vi satt bredvid en mor med barnvagn, båda vid gott mod. Det finns nog en framtid också för Volgograd, inte bara krigshistoria.

DAG 12 VOLGA
I Volgograd klev en gammal kollega ombord, som jag känner sen min första tid i Moskva i skiftet mellan 70- och 80-tal. Han heter Samuel Rachlin, född i Ryssland men vid den tiden korrespondent för danska televisionen. En man med ett märkligt levnadsöde. Hans judiska föräldrar deporterade från Litauen 1941, bara dagar före det tyska anfallet. Han är själv född 1947 i en liten by i Jakutien, som familjen inte fick lämna förrän 1956. Vid tio års ålder kom han till Danmark och efter en lång period i TV:s tjänst bestämde han sig för att resa tillbaka till sina hemtrakter och se vad det blev av. Vi var många svenskar som satt med och lyssnade fängslade på hans berättelse, illustrerad med bilder och filmer på gamla klasskamrater och vänner till familjen som fortfarande kom ihåg honom. Sovjetunionen och Ryssland gömmer så många mänskliga tragedier, inte så många med den lyckliga utgång som hans familj fick. Hans föredrag blev en drastisk kontrast till den slösande solen utanför och så småningom en oförglömlig solnedgång över Volgas västra strand. Kvällen avslutades med kaptenens middag och en allmänt glammig underhållning, där alla turistgrupper ombord sjöng och spelade för varann. Vi  har en erfaren körledare med oss, så det var en smal sak att få till ett program – med lite hjälp av Sasja, fartygets egen dragspelande ackompanjatör.

DAG 13 ASTRACHAN
I Astrachan hade det knappt regnat på en månad när vi kom, så det behövdes en rejäl skvätt. Den föll förstås på oss under morgonens stadsrundtur och besök på den lokala fiskmarknaden. Men på pricken klockan fyra när vi kom fram till fyra små flodbåtar, som skulle köra oss runt i Volgas delta, sprack det upp och vi fick en strålande eftermiddag och kväll. Världens största delta är ingen munsbit man tuggar i sig på ett par timmar. Vi fick bara ett första smakprov på fågellivet och de ovanliga växter man kan möta där. Mest spektakulär är Europas enda lotusart, som funnits i Volgadeltat sen före den senaste istiden. Enstaka knoppar väntade fortfarande på att slå ut, men i stort var blomningen över. Det hindrar inte att man får en bild av vilken imponerande syn det måste vara med tusentals stora lotusblommor utslagna samtidigt.

DAG 14 ASTRACHAN
Historiskt sett har vår resa längs Volga följt Ivan den förskräckliges erövringar under andra halvan av 1500-talet. Lite förvånansvärt är det att alla folk som bodde längs Volga när Ryssland börja sina erövringar fortfarande bor på i stort sett samma platser: tatarer, tjuvasjer och andra små turkspråkiga folk. Nära Astrachan bor även kazaker, som flyttat in så sent som på 1800-talet. Under vår sista gemensamma dag gör vi en utflykt till den lilla byn Altynzjar en och en halv timmes resa från Astrachan.  Där ligger något så udda som ett mausoleum i vilket sångaren och rabulisten Kurmangazy Sagyrbajuly vilar. För sitt upproriska sinnelag (han satt i tsartidens fängelser fyra gånger) hyllades han redan på den sovjetiska tiden. Idag är han en samlande symbol för alla kazaker, främst för den musikskatt han lämnat efter sig. Byn har förutom mausoleet också ett kulturcentrum, där vi trakterades med underhållning i ”kazakisk stil”. Det doftade kanske inte så mycket 1800-tal, utan mer modernt anpassad folklore. Med en och annan hyllning till det ”ryska fosterlandet” instoppat på lämpliga ställen. För en som upplevt sovjettidens försök att standardisera allt folkligt till något gemensamt sovjetiskt utan etisk tillhörighet, kändes det bekant. Det är en fin balansgång även i dagens Ryssland att hylla sin etniska tradition, utan att verka för ”nationell”. Särskilt i lilla Altynzjars fall. Byn ligger bara några mil från gränsen till den nya nationen Kazakstan, som bekostad det mesta av grannlåten.

DAG 15 MOSKVA - hemresa
Efter en nattlig flygning till Moskva, har vi en halv dag till på oss i huvudstaden innan det bär av hemåt. Alla börjar samla tankarna och intrycken. Så även jag, trots att jag varit i Ryssland hundratals gånger och bott här i nio år. Det nya är förstås att ha varit ciceron på en kryssning. Det blev faktiskt som jag hoppats: trevligt umgänge förstås, men också nya intryck från platser jag inte sett och en möjlighet att komma ihåg varför jag ägnat så stor del av livet åt detta land. Det tvingas man göra när man möter så många nyfikna, entusiastiska och minnesgoda människor att samtala med. Jag vill passa på att tacka alla som gjorde den här resan till ytterligare ett gott minne bland alla mina goda Rysslandsminnen. Kram på er!

Malcolm Dixelius