Brev till reslystna!
Idag när jag skriver detta har Sverige blivit medlem av Nato. Det är en viktig milstolpe för oss svenskar. Men framför allt en påminnelse om vårt månghundraåriga band till Finland, landet som ligger mellan oss och den stora bjässen i öster. Finland har aldrig varit viktigare för Sverige än det är nu. Om inte finnarna hade gjort tappert motstånd under andra världskriget hade Sverige gränsat till Sovjetunionen i femtio år. Idag är det samma finska folk som skulle ta den första smällen om historien skulle upprepa sig med ett anfall från Ryssland. Det ligger en evig sanning i det gamla talesättet: ”Konungariket Sverige försvarar sig alltid till sista finne!”
Men Finland är inte bara en buffert i händelse av krig. Det är också spännande. När jag var yngre tyckte jag mest att det finlandssvenska – språket och sättet att vara – var lite gammaldags förtjusande. Nuförtiden förknippar vi det med modernitet, kultur – ett lyckat skolsystem i ett land med två officiella språk. Med Alexander Stubb har Finland för andra gången under hundra år av frihet en svensktalande president. Världsvan, internationell till sin framtoning. En civil version av Gustav Mannerheim, marskalken som räddade Finlands självständighet.
Vi glömmer också lätt att stora delar av den finska skärgården är svensktalande, en bortglömd del av vår kultur. Jag bor själv sen trettio år i Stockholms skärgård. När jag besöker Åbolands skärgård, dit vi åker på den här resan, känns det som om vi är rätt mycket på efterkälken. I vår strävan att skydda Stockholms skärgård mot överexploatering, har den blivit en gräddhylla för fritidsboende med en krympande åldrig befolkning. Dålig året-runt-service, outvecklat näringsliv, yrvakenhet kring klimat- och miljöproblem. I Åbolands skärgård möter vi ett mer levande samhälle, inte minst tack vare skapandet av Skärgårdshavets biosfärområde där människa och natur samarbetar på ett hållbart sätt.
Som ciceron vill jag efter bästa förmåga knyta ihop alla smultronställen vi passerar till en berättelse om Finland och dess grannland Estland som en del av den svenska historien – i dåtid och i nutid. För mig är det i högsta grad personligt, från barndomen då min mor berättade om hur hon under kriget skördade hö hos sina finska släktingar när männen låg vid fronten till hundratals resor genom Finland som en passage i tiden - mellan Sverige och Ryssland. Finland framstod då – och nu - som ett mirakel av självständighet; landet som reste sig av egen kraft trots att det tvingades betala historiens största krigsskadestånd till segrarmakten Sovjetunionen. Lite samma känsla ger Estland idag, frontnationen som vill gå i spetsen när Europas folk ska hjälpas åt att skydda Ukraina, som kämpar med kött och blod för oss européer.
Jag och vår förträffliga reseledare Eva-Lena ser fram emot att njuta av det vackra och det goda som vi kommer att ta del av på den här resan, samtidigt som vi vill dela med oss av en historia som i allra högsta grad påverkar våra liv i en orolig tid.
Vänliga hälsningar
Malcolm Dixelius, ciceron
2024-03-07